…and it’s gone – Det försvunna ögonblickets arkiv, Scenkonstmuseet, Stockholm, 11/4 – 10/9 2017
300 m2 av ett labyrintiskt arkiv fyllt med 20.000 tomma arkivmappar, nedsänkt i en audiell atmosfär av bortglömda föreställningar samt minnen från teater, dans, musik, cirkus och dockteater. Över 400 lyssningsbara intevjuer med vitt skilda vittnen till scenkonsthändelser, allt från pensionerade dansare och sångare till förskolebarn.
Årets utställning 2017
Riksförbundet Sveriges Museer har för tionde året i rad delat ut priset Årets utställning. Priset ges till den utställning som under föregående år bäst har bidragit till att utveckla utställningsmediet i Sverige. Vinnaren av priset Årets utställning 2017 är utställningen …and its gone”, producerad av Scenkonstmuseet i Stockholm. Originalidé och formgivning av Bogdan Szyber och Carina Reich.
En av scenkonstens förnyare, Eugenio Barba, kallade teater- konsten för ”ögonblickets konst” och konstnärer som verkar inom denna konstform är de som skulpterar i det efemära. Att söka bevara detta flyktiga ögonblick, där själva konsten förkroppsligas just i den stund då verket framförs och möter sin publik, blir en omöjlighet, en paradox.
De många delar som ett sceniskt konstverk består av, som till exempel skisser, manus, noter, kostymer eller masker går naturligtvis att spara för en framtid. Dessa artefakter bidrar till en förståelse av det unika för scenkonstens formspråk och dess förändring genom tid och rum. Det är dock när de olika delarna i ett sceniskt verk smälter samman i framförandet, som den sceniska konsten uppstår och framträder. Allt som blir kvar av denna totalitet, där den fysiska närvaron av allt som påverkar och berör ens sinnen, till syvende och sist är enbart minnen av upplevelser, vilka i sin tur endast kan leva vidare genom kollegors och publikens berättelser. Det är utifrån omöjligheten i att söka bevara och återuppväcka ögonblicken från försvinnandets konstart, som vi skapat detta arkiv, allt för att söka ge närvaro åt det ögonblick som inte längre är.
“Performance’s only life is in the present. Performance cannot be saved, recorded, documented, or otherwise participate in the circulation of representations of representations: once it does so, it becomes something other than performance.Performance’s being… becomes itself through disappearance”. Peggy Phelan. Unmarked: The Politics of Performance, 1993.
Nu är vårt lustspel slut; aktörerna
Som jag sagt dig, voro andar alla
Och löstes upp i luft, tunn luft, med ens. Och liksom detta
bländverk utan kropp,
Så skola stolta slott, skyhöga torn
Och tempelvalv, ja själva detta jordklot,
Med allt vad däri är, engång försvinna
Och liksom denna väsenslösa hägring
Ej lämna efter sig det minsta spår.
Av samma tyg, som drömmar göras av,
Vi äro gjorda, och vårt korta liv
Omfamnas av en sömn.
Prosperos monolog i William Shakespeares Stormen, Akt IV, scen 1.
————————-
Originalidé & formgivning: Bogdan Szyber & Carina Reich
Ljuddesign: David Österberg
Ljusdesign: Ronald Salas
Intervjuer, inspelning, redigering: Safoura Safavi
Mekatronik: David Wätte
Grafisk design: PJADAD
3D-visualisering: Martin Christensen
Film: Carl-Jonathan Szyber
Tekniska installationer: Transpond AB
Utställningsproduktion: Eckerud TQ AB och Scenkonstmuseet
Hyllor: Reposator AB
Scenografiassistenter: Marina Quiero, Pam Måfors, Safoura Safavi
Tekniker: Johan Sturk
Marknadsföring och kommunikation: Hillevi Berg Niska
Praktikant utställningsproduktion: Evelina Rasmussen-Taengh
Utställningsproducent: Lars Annersten
Tack till: Iggesund Paperboard, Malin Karlsson, Monica Åslund Forsén, Aleksander Dybowski, Scenkonstmuseets medarbetare och praktikanter som vikt mappar och kartonger och på andra sätt bidragit till utställningen tillkomst, medarbetare från Perido Skills AB.
Utställningen innehåller bl.a. ljudspår ur vitt skilda uppsättningar av Carina Reich & Bogdan Szyber från åren 1998-2011. Dessa är:
Amour Fou, 2005, kortfilm/Gbg Filmfestival
(röst: Anna Pettersson, text: Bogdan Szyber),
Dying for Love, 2003, Grande Auditório/Gulbenkianstiftelsen, Lissabon (text & röst: Elvira Archer),
Zoink, 2004, Unga Riksteatern (röster: Helene Berg,
Carina Reich & Matthias Hülphers, text: Peder Bjurman,), Unknown Pleasures, 2009, Kulturhuset Stockholm
(röst: Sandra Medina, text: Björner Torsson),
Demonernas port, 2006, Malmö Stadsteater/Hipp
(röster: Niklas Engdahl, Regina Lund & Clas Göran Söllgård, text: Bogdan Szyber),
Nattvakten/Stockholm, 2000, Stokholms sightseeingbåtar, Saltsjön (röst: Krister Henriksson, text: Björner Torsson), Music for Darkened Theatre, 2008, Pusterviksteatern, Göteborg, (röster: Benjamin Quigley, Ika Nord, Hans Nilsson, Cecilia Roos, Göran Svalberg, text: Bogdan Szyber),
Isens fasor, 2003, Radioteatern, (röst: Stina Nordenstam, text: Peder Bjurman),
Nattvakten/Karlskrona, 2001, fyren God natt/Karlskrona skärgård (röst: Rolf Skoglund, text: Peder Bjurman), Haunted Dancehall, 2006, Orionteatern Stockholm
(röster: Charlotte Engelkes, Cecilia Roos, Pär Ulander, text: Bogdan Szyber & Kelly Davis),
Fem kända musiker döda i seriekrock, 2011, Dramaten/ Målarsalen (röster: Jan Waldekranz, Reuben Sallmander, Pierre Wilkner, Magnus Ehrner, Olle Jansson, text: John Ajvide Lindqvist),
Bari-Gdansk, 2004, Bari, Italien (text & röst Bogdan Szyber) Silent Companions, 2005, Karlskrona konsthall
(röst: Olle Jansson, text: Björner Torsson).
Ett stort tack till alla dem som gett röst åt och därmed bidragit till den förgängliga konstens berättelser vilka talar till oss genom telefonlurar.
Du som besökare är varmt välkommen att lämna ett bidrag till detta ögonblickets arkiv och därmed tradera vidare den efemära konstens berättelse.
———–
Om ett ljus tänds, tänds det för att slockna
Allt som är fast förflyktigas
Som vatten är i vatten
Det talade flyter samman, kropparna i varandra
Man tar ett simtag – sen lägger sig vattnet tillrätta igen
Allt som är fast förflyktigas
Den är redan förbi, rörelsen som kroppen skrev Löstes upp:
Det syrliga bäret på tungan
Elden – och vattnet som kokade bort
Dimman som kommer så tyst och försvinner
Till slut kommer allt att handla om detta: man hejdas, något står i ens väg
Den hårda motvinden, det höga gräset
Inte tiden går, vi rör oss själva
Allting åldrades, ingenting ingen blev yngre Vart tog mannen och kvinnan vägen?
Vart tog minnena vägen?
Också rummen, arkiven, filerna
där allt som hänt, samlats in i oss själva Där i våra labyrintiska vindar
som sluter sig om sitt innehåll
Vi vet inte om det multnar därinne
Men allt som var fast förflyktigades
Som allt, alla ljud, måste försvinna för att ge plats för nya ljud
Man vet: Allting flyter, förlorar sitt namn Det är svårt att komma ihåg
ansikten
Barnens röster, till och med deras skratt De försvinner i vattnet
Allt som är fast smälter
Nuet slits loss och rusar in
i det förgångna
Som en figur äts upp av sin bakgrund,
en affisch av elden
Ständigt följs den av nya, för några sekunder fria galningar och fladdrar i solen
Eller störtar sig fram mot rampen för att
ta skydd i publikens ögon
Murverket vittrar, detta som ständigt försvinner: Man hör stenar som hoppar på isen
Fåglar hoppar, gossar, själar, kroppar hoppar medan solen går i moln
Vi sov i störtande flygplan Levde på mjölk
och förvåning
Vi lärde oss att gå upp i rök
Björner Torsson, ur föreställningen ”Unknown pleasures”, Reich + Szyber 2009