Press

I helgen hade John Ajvide Lindqvists debutpjäs Fem kända musiker döda i seriekrockurpremiär på Målarsalen, i regi av Carina Reich och Bogdan Szyber. Här är några press och bloggröster om föreställningen. Har du sett den? Skriv gärna vad du tyckte i kommentarsfältet.
Johan Ajvide Lindqvist har skrivit en pjäs på drygt 80 minuter som lyckas på en gång vara parodisk, empatisk och flirta med Sartres Stängda dörrar. SvD

Vad minns vi? Och vem minns vad hur? John Ajvide Lindqvists pjäsdebut bär drag av hans romaner som också ifrågasätter gränslandet mellan liv och död, sanning och lögn i minnets labyrinter. Nummer

Ensemblen, med Omid Khansaris fumliga reporter som katalysator, rör sig smidigt mellan tristess och desperation i ett kitchigt kammarspel utan hopp. DN

Pressröster om Fem kända musiker döda i seriekrock

Fem kända musiker döda i seriekrock rymmer många stora livsfrågor i ett ganska litet format, fyllt av både humor och spänning. Vi får glimtar av sviken kärlek, av en grupp människor som fastnat i destruktiva roller och av drömmar om ett liv som kunde ha varit på något annat sätt. Manuset, regin och skådespelarinsatserna samverkar för att få fram de djupa frågorna i en ganska ytlig miljö. Kulturbloggen

…vi får se och höra det som är John Ajvide Lindqvists starkaste sida, att beskriva ödesdigra ögonblick mitt i vardagslivet. Kulturdelen

Där, i det schizzade mötet mellan teaterrealism och ett drömskt scenspråk, förvandlas Fem kända musiker döda i seriekrock till någonting mer än en ordinär kväll på Dramaten. Expressen

————–

http://kulturbloggen.com/?p=41696

”Orfeus i underjorden operett total på Folkoperan”
Folke Freund, UNT

”Full fart framåt på Folkoperan”
Per Feltzin, Sveriges Radio

”Detta [Unrealestate] är den mäktigaste musikupplevelse jag någonsin haft… när Entombed intar den finaste av alla salonger i Sverige blir resultatet så knäckande bra att jag bara vill skrika ut min glädje…”
Martin Carlsson i Expressen 16/2 2002

”Publiken jublar… en flott happening i konstens finrum…”
Anna Ångström i SvD 17/2 2002

”… ett visuellt lustspel som spränger det mesta…”
Cecilia Olsson i DN 17/2 2002

”Om något varuhus i Stockholm har blåblodiga skyltdockor så borde det vara NK. Och visst blöder det blått ur näsan på en stel snygging i flott kostym som står i entréfönstret mot Hamngatan. Men inte kan det vara comme-il-faut att som den välskräddade dockan bakom honom rycka och spotta rakt ut.

En smart skyltning för att locka in det vackra folket i Det stora varuhuset? Nej, detta är Carina Reichs och Bogdan Szybers skräckel-sofistikerade bidrag till Insyn, kulturhuvudstadsårets egen skyltsöndag, som öppnar i morgon.

– Titeln ’A Perfect Conversation’ är viktig. Detta är läpparnas bekännelse; de gör med munnen vad de tänker, säger upphovsmakarna om sin IT-uppkopplade installation.”
(Svenska Dagbladet)

”Bogdan Szybers & Carina Reich’ uttryck är en sublim galenskap, en stämning mellan hysteri, lust och melankoli. Verken är korsningar av cirkusföreställningar och riter. Svidande vackra, upphetsande eller äcklande – medlen är sällan blygsamma. För det skapande som utövas här är konsten inte en bestående form, utan ett rum där åskådaren återfinner en förlorad del av sig själv”
(Dagens Nyheter)

”Installation, visuell konsert, bodyart, performance – hur man än vill beteckna Carina Reichs och Bogdan Szybers olika föreställningar, så har de något gemensamt: de gäckar alla försök till etiketteringar, de involverar åskådaren och de överraskar. Szyber och Reich låter oss se men inte slippa undan.”
(Svenska Dagbladet)

”Reich och Szyber tillhör en ytterst liten skara av artister, som under den nuvarande normaliseringen håller liv i hoppet om en helt annan scenkonst. Den verksamhet de bedriver är kanske i det långa loppet socialt omöjlig. Liksom i Ekelöfs dikt förvandlas guldet i deras kistor till rinnande vatten. Vi ska vara tacksamma så länge deras skaparvilja övervinner det sunda förnuftet.”
(Danstidningen)

”Carina Reich och Bogdan Szyber har ännu en gång visat sin förmåga att träffa rätt. Att skapa i ett språk mellan bild och scen som ställer krav på betraktaren men som också ger ett nät av möjliga och, kanske allra mest omöjliga associationer.”
(Aftonbladet)