”Never mind the fairy tales / Не заморачивайся сказками” – – Brest, Belarus

2013-09-14

Vår klassiska ”Never mind the fairy tales” / ”Не заморачивайся сказками” med fem vitryska män i Brest, Belarus, kl 14:00, 14 september 2013. 60 minuter i jorden lyssnades till radions upprepade skrikande om att Allt Blev Precis Så Här – Never mind the fairy tales…

Never Mind The Fairy Tales förkroppsligar känslan av att vara (fast) exakt här-och-nu närvarande, just här och just nu.

Förklaringar, motiveringar, rationaliseringar, rättfärdiganden, försvar, argument, ursäkter: det är dessa ”Fairy tales” vi berättar till oss själva om hur och varför vi är i den situation vi är i idag.

Verket kan ses existentiellt på en rent personlig nivå men också tolkas i ett historiskt / politiskt sammanhang, som det har varit när det uppförts i Polen 1993, två år efter avslutningen av en 45 år lång kommunistisk diktatur, eller i Vitryssland 2013, då deltagarna var dissidenter som tillbringat tid i fängelse för sina politiska åsikter.

Texten som ljuder från den gamla radion och som liknar ett propagandistiskt radiotal, är lånad från en amerikansk självutvecklingskurs från 1980-talet. Det är från det ögonblick i kursen då man på ett kvasi-buddhistiskt sätt tänkt titta på sig själv, utan att ljuga eller hemfalla åt självbedrägeri.

«Все на свете приходящее и уходящее. А все, о чем ты мечтаешь, у тебя уже есть. Так не заморачивайся сказками. Не стоит заблуждаться. Ты думаешь, что то, о чем ты мечтаешь, с тобой произойдет? Успокойся. Оно уже произошло!»

Подробности: http://brestcity.com/blog/v-breste-proshel-spektakl-ne-zamorachivajsya-skazkami-foto-video#more-34798

Tiggarlördag & Persondesign – sociala & massmedia/Drottninggatan, Sergels torg, Stockholm

2012-08-27

Den 1 juli startade vi ett fiktivt företag kallat Persondesign. Företaget framställdes som autentiskt. Men det är en del i ett konstprojekt av Reich-Szyber. En viktig utgångspunkt för projektet var våra egna möten med tiggare och förenklingarna i debatten. Vi ville lyfta frågan. Och människorna.

Affärsidén bakom Persondesign var att ta bort skamstämpeln från tiggeriet och göra det till ett jobb som andra. Samtidigt skulle företaget gå med vinst. Via annonser i bland annat Metro och Situation Stockholm söktes personer som var beredda att tigga till något de ansåg sig behöva (eller ville ge till andra). Lönen var 100 kronor i timmen och man fick behålla hälften av vad man fick in. Den andra hälften skulle gå till Persondesign.

Med dessa förutsättningar arrangerade vi Tiggarlördag den 25 augusti på Drottninggatans nedre del mellan klockan 11 och 15. Här följer en redovisning av de viktigaste resultaten.

Resultat Tiggarlördag

35 personer i åldern 17 till 73 år deltog varav 19 var kvinnor och 17 män. Medelåldern var 38 år. Var och en hade ett plakat där det stod vad just de tiggde till samt en armdekal och en tiggarmugg med Persondesigns logotype. Platsen för Tiggarlördag är ett shoppningstråk i Stockholm. Där beräknas 90–140 tusen människor passera en vanlig lördag i augusti. Vi saknar statistik över hur många som var i rörelse just denna lördag, hur många som gav eller gick förbi. Tiggarvärdar iklädda väl synliga västar förklarade projektet i ord.

Alla medverkande hade också informationsblad att dela ut. Reaktionerna var många. Och olika.

Vad man tigger till och vem som får speglar samhällets normer

– Nio av dem som deltog ville ge till andra eller förändra världen (hjälp till fattiga och sjuka barn, hemlösa, Rädda världen, Syrien, Östersjön etc.).

– Åtta tiggde till en produkt eller tjänst för egen del (nya glasögon, Pradaskor, ett nytt fönster, med mera).

– Sju tiggde om pengar till bostad. – Sex ville ha pengar till resa eller studier. – Två önskade pengar till politiska budskap (störta statsmakten, kritisera konsumtionen). – Tre tiggde för sin överlevnad.

När vi går igenom de uppgifter vi fått in så är intrycket att det mest effektiva är att tigga till något som framstår som konkret för givaren (ett tandläkarbesök, en vinterjacka, ett par skor, en present till mormor). Att uppfattas som en trovärdig medelålders skötsam man är bra. Att uppfattas som en ung, glad kvinna med framtiden för sig är också bra. De två grupper som det gick klart sämst för var de vars tiggarbudskap rörde hemlöshet eller fattigdom.

Det lönar sig inte att vara fattig när man tigger

Den person som förbipasserande gav mest till var en 60-årig man som på tre timmar fick ihop 421 kronor till att laga sina tänder. På andra plats kom en 18-årig kvinna som under fyra timmar tiggde in 298 kronor (present till mormor). En resa till Spanien (kvinna, 18 år, 4 timmar, 250 kronor) tillhörde också toppresultaten. Mest effektiv var en medelålders man om tiggde till en ny vinterjacka (55 år, 2 timmar, 245 kr).

Bland de tio tiggare som fick in minst, men i flera fall lade in mest tid, var medelåldern högre, fler var kvinnor, flera hade ”utländskt utseende”, kunde uppfattas som ”socialt utslagna”, eller ”såg fattiga ut”. Här finner vi bland annat det rumänska par som lämnat sina två döttrar hemma och åkt till Sverige i tron att man skulle få arbete. Jobbtipset visade sig vara falskt. Nu hade man varken pengar till hemresa eller mat utan levde som hemlösa med tiggeri som en inkomstkälla. På deras plakat stod det (sanningsenligt) ”I need money to survive”. Tillsammans fick de under 8 timmar in 54 kronor.

Tiggarlördag blev en brakförlust

Tillsammans tiggde Persondesigns 35 anställda ihop 3254 kronor. Arbetstiden pågick mellan en och fyra timmar. Sammanlagt lades 90 tiggartimmar in. Det ger ett genomsnitt på något mer än 32 kronor per timme och tiggare. Utöver en lön på 400 kronor fick flera ytterligare en hundralapp för att de hade genomgått en förberedande tiggarutbildning. Hälften (1577 kronor) av vad tiggarna fick in gick till det arrangerande företaget. Totalt kostade arrangemanget Persondesign 96000 kronor (löner, marknadsföring etc.).

Hur känns det att hjälpa eller att undvika den andres nöd?

Tiggarlördag blev en omtumlande erfarenhet för alla oss som deltog. Många nya mänskliga möten och perspektiv kom fram under några timmar. Tusentals förbipasserande förhöll sig till det som skedde och bär med sig denna erfarenhet.

Vi kommer att arbeta vidare med Tiggarlördag i andra former.

Tiggarlördag är en del i ett treårigt konstprojekt om förtroende, skam, skuld och hämnd. Det tar sin utgångspunkt i Shakespeares Titus Andronicus.

Varför Tiggarlördag och Persondesign?

Vilka är dom som sitter i stadsbilden och tigger, med tiggeriets klassiska gester, den framsträckta handen, den hukande ställningen, den bedjande blicken? Vad tigger dom till? Var kommer dom ifrån? Är dom organiserade? Är det ett jobb att tigga?

Det har i Sverigelandet talats om nyfattigdomen. Välfärdens nedmontage. Var går vår gräns för din fattigdom? Vad skulle få dig att huka och sträcka fram handen. Vilka gester krävs i vårt samhälle för att få, till det du behöver. Skulle du tigga till något som en känsla av saknad ger dig, under organiserade former?

Välkommen att prova på att vara en av dom.

Idén om ett litet företag som drivs av unga företagare från entreprenörernas epicentrum Småland, och tillhandahåller gatutiggeri som en affärsidé, vilar framförallt på två grunder.

Det ena är den ideologiskt drivna modell för konstutövande, i det närmaste ett mantra, som vi fått höra det senaste tio åren. Det som ständigt upprepats är idén om Konstnären Som Företagare/Entreprenör. Denna inställning och mentala paradigmskifte beträffande utövande och finansiering av alla kulturformer såsom varor och tjänster på en marknad, går självklart igenom inställningen till vårt samhälle och socialitet i stort och smått.

Allt kan och ska kunna förtinggligas, kvantifieras, marknadsföras, finansieras, och till slut säljas som en skiftnyckel och/eller en snickartjänst till sommarstugan. I en genomekonomiserad världsbild blir en företagsidé inom tjänstesektorn som erbjuder gatutiggeri ingen anmärkningsvärd företeelse. Tankeexperimentet av att applicera en marknadsorienterad affärsdrivande modell på fenomen som nöd och en bön om allmosor, att så att säga tillåta entreprenörsmallen spilla över allt vidare ytor för våra relationer till varandra, synliggör möjligen något av vår samtid för oss alla.

Den andra grunden för Persondesign som en ”front” för konstprojektet är det enkla faktum att aldrig så vällovliga eller samhällskritiska verk inom säg en teatersalong eller ett vitt gallerirum gör någon som helst intryck på en bredare allmänhet. Dom är så att säga inom ett ”safe space” där kulturutövare håller till, och där deras publik har sökt upp dom och (nästan) alltid ingår i ett gemensamt åsiktskonsesus. Sekunden de uppträder i vårt allas offentliga rum får dom en helt annan sprängkraft, i.o.m. ett möte med en allmänhet som per definition inte alla är konst- och kulturkonsumenter.

Vem som då uppträder som Avsändaren blir självklart otroligt viktigt för hur företeelsen upplevs. Gatutiggeri som business startat av ett par medelålders konstnärer alternativt en ung företagare från Småland, tolkas fundamentalt olika både av media och en bredare allmänhet.

 Tiggare och Skulden

Projektet grundar sig på att vi kände oss konfronterade av de romska tiggare som i timal sitter runtom Stockholm trottoarer. Vi försökte identifiera de beteenden samt den känsla som infann sig för och inom oss i.o.m. ett möte med en sådan kvinna eller man.

Nästan utan undantag försökte vi på olika vis sudda ut deras existens, och aktivt se bort ifrån dom (detta gällde i allra högsta grad vid möten inne i tunnelbanevagnar), för att direkt efter att ha gått förbi och inte gett dom något under en kort stund känna en vag känsla av obehag.

Denna känsla har vi sedermera identifierat som Skuld.

Att på ett aktivt och tydligt sätt, som en med-människa, förhålla sig till ett autentiskt eller föralldel fejkat armod, kräver en hel del reflektion och eftertanke.

Inom socialpsykologin hittar vi följande tankemodell, som väl stämmer in på vad vi tycks känna inför de romska tiggarna:

”När vi ser en annan persons lidande, kan det också orsaka oss smärta.  Denna mekanism utgör vårt kraftfulla system av empati, och föranleder till tankar av att vi skulle göra något för att lindra den andres lidande. Om vi av någon anledning inte kan hjälpa henne/honom, eller rentav misslyckas i våra ansträngningar, upplever vi känslor av skuld.”

Är jag ok och ”behöver” inte ge eftersom jag ändå autogirerar till Rädda Barnen, Läkare utan gränser och WWF varje månad? Varför upplever jag i så fall denna korta stund av en oidentifierbar skuld? Inför vem? Kvinnan som suttit mot en husvägg med knäna vikta under sig i flera timmar nu? Mig själv..?

Dessa frågor väckte behovet av ett annat förhållningssätt till tiggarna, men varje försök till detta var redan från första stund fördefinerat och socioekonomiskt fullständigt skevt – vi, svenska medelklasskonstnärer finansierade med skattemedel för att göra ”nyskapande och viktig scenkonst, helst för dom som inte direkt har tillgång/medel till den”, i ett möte med en människa på Europas absoluta botten, nevermind språkförbistring, klasskillnad eller makt.

Vi kände inte bara skuld efter att inte ha gett. Vi skämdes också, oklart faktiskt inför vem. Förmodligen inför oss själva, då skam ju förutsätter en publik inför vilken jag rodnar och viker undan med blicken…

Tiggarna på Drottningatan den 25/8 2012 uttrycker alla en vädjan om pengar, men deras beskrivningar om vad pengarna ska användas till skiljer sig. Vems livsöde berörs jag av? Vilka normer/värderingar styrs jag av när jag bidrar till en medmänniska? Vilket syfte är ”bättre” än ett annat?

 

The Clone – Sergels torg, Stockholm

2011-04-02

På 12 meters höjd över Sergels Torg börjar en balanskonstnär sin väg längs vajern, på den smala väg som är vårt eviga val, vårt dilemma. Längs denna livets tråd skapar han en exakt kopia av sig själv, en kopia som elektrifieras och får liv.

The Clone spelades i.o.m. SpelplanStockholm-festivalen klockan 20.00 den 20, 22, 24, 26 och 28 september 2002.

Speltid: ca 15 min

Spelplats: Sergels torg

Idé/regi/kostym: Carina Reich & Bogdan Szyber

Projektledning: Peder Bjurman

Balanskonstnär: Didier Pasquette (FR)

Musik: Andreas & Johan Baertling

Ljusdesign: Linus Fellbom

Dockkonstruktion: Philipsson & Franck

Kostymsömnad: Lena Holmberg

Riggning: Olle ”RiggOlle” Jacobsson

Slave to the Rhythm – Gustavs Adolf torg, Stockholm

2011-04-01

Plats

Gustav Adolfs Torg. Varje kväll, 1-8 juni 2002 under Stockholms 750årsjubileum.

Recept

Medverkar gör artister från Operan, Cirkus Scott, Dansklubben Quick & Quick, m.fl.

Tider

  • 1/6 kl 21.00
  • 2/6 kl 22.00
  • 3/6 kl 22.00
  • 4/6 kl 21.00
  • 5/6 kl 21.00
  • 6/6 kl 21.00
  • 7/6 kl 21.00
  • 8/6 kl 21.00

Sthlm Dance Floor 2002

Efter föreställningen öppnar Stockholms största dansgolv – Gustav Adolfs Torg.

  • 1/6 Mosquito Night DJ:Thomas Gylling med gäster
  • 2/6 Topaz Sound System DJ: Rodde m fl
  • 4/6 Kaosworld/Jean Skarstedt
  • 5/6 RE: ORIENT Club DJ: Multikulti
  • 6/6 Dansbandsväll
  • 7/6 Blacknuss DJ: Conny och Martin
  • 8/6 Mosquito Night DJ: Thomas Gylling med gäster

Nattvakten – Karlskrona skärgård/Fyren Godnatt

2011-03-04

Havet, överlevnad, farkoster och den totala ensamheten är utgångspunkter för Nattvakten, en föreställning av Carina Reich, Bogdan Szyber och Peder Bjurman. Till detta verk har den engelske konstnären Thor McIntyre-Burnie skapat en ljudvärld av röster, havets läten och jordiska minnen, där ljudet från över femtio högtalare leder besökarna genom fyrens labyrintiska rum mot stormens öga.

Performancekonstnärerna Carina Reich och Bogdan Szyber är kända för sina överraskande och starkt visuella föreställningar, där själva spelplatsen står som huvudaktör. Så även med fyren Godnatt.

Nattvakten i Karlskrona är ett samarrangemang mellan Riks Gästspel, Reich+Szyber och Världsarvsstaden Karlskrona.

Urpremiär den 30 juni. Spelas under perioden 30 juni – 29 juli. Båten Lillskär avgår klockan 12.30,14.00 och 15.30 från Marinmuseums kaj ut till Fyren Godnatt.

Spelas

Urpremiär den 30 juni. Spelas under perioden 30 juni – 29 juli. Båten Lillskär avgår klockan 12.30, 14.00 och 15.30 från Marinmuseums kaj ut till Fyren Godnatt.

Speltid

Cirka 1 timme. 10 min inkl. båtresa.

Team

Idé & design: Carina Reich, Bogdan Szyber, Peder Bjurman. Text: Peder Bjurman efter Alain Bombard. Röst: Rolf Skoglund. Ljudvärld: Thor McIntyre-Burnie. Bild: Amanda Cardell. Producent: Patrik Liljegren.

Nattvakten – Uddevalla kommunkontor, fd Uddevallavarvets huvudkontor

2011-03-03

Genom Stadshusets kontor, arkiv, och ändlösa korridorer tas publiken på en ljud- och ljussatt vandring, där rummen befolkats och tingen fått liv. Perspektiven vänds och förvrids, platsen blottas på sina hemligheter.

Publiken vandrar, denna gång två och två, försedda med varsin freestyle, i en ack så bedrägligt vardaglig miljö, mötande allt från aktörer klädda i offentlig miljömässiga möbeltyger, till papperskorgar som löpt amok.

Den inspelade guiderösten läses av Björn Granath, som samtidigt lotsar deltagarna genom huset och genom samhällskroppen. För texten svarar Peder Bjurman. Röster från över 70 av Uddevallas invånare flätas in i David Österbergs suggestiva musik. De över 30 medverkande kommer från amatörteaterföreningen Studio 32 och från Agnebergsskolans estetprograms dramalinje. Projektet är en del av Riksteaterns stora satsning ”Nattvakten” som genomförs på fem orter i Sverige under 2000-2001. På varje ort skapas ett unikt verk för en speciell, laddad plats i staden.

Den senaste ”Nattvakten” uppfördes på en sightseeingbåt på Stockholms nattliga farvatten under augusti-september i år.

Föreställningen samproduceras av Reich + Szyber, Riksteatern, Bohusläns Teater, Uddevalla Teaterförening, Agnebergsskolans estetprogram, Studio 32 och Uddevalla Kommun.

Regi, koreografi och originalidé

Carina Reich, Bogdan Szyber och Peder Bjurman.

Produktion

Reich + Szyber & Riksteatern.

Spelas

17-19/11 samt 21-26/11 kl. 19.00-22.00

Biljetter

Turistbyrån 0522- 99 720 och Bohusläns Teater 0522- 91 990

Presskontakt

Lee Bärlund, Bohusläns Teater, 0522-91 990
Titti Grahl, Riksteatern, 08-531 99 100

Urpremärer

  • Stockholm 30 aug – 11 sept
  • Uddevalla November – 00
  • Sundsvall April – 01
  • Karlskrona Juni – 01
  • Visby Aug -01

Välkommen in i mörkret.

Teamet bakom ”Nattvakten”

Carina Reich, Bogdan Szyber och Peder Bjurman; regi/koreografi/originalidé
Björner Torsson; text
David Österberg; musikkomposition
Malin Kihlberg; mask
Linus Fellbom; ljussättning

”Nattvakten” är en samproduktion mellan Kulturmaskinen (C.Reich & B.Szyber), Riksteatern, samt lokala arrangörer.

Målen med projektet

  • att testa en ny samarbetsform för teater/dansproduktion, där det centrala och det lokala samverkar med ett lika stort ansvar och enegagemang, både i idé och genomförande.
  • att konstnärligt utveckla sättet/formen att uppföra scenkonstnärliga verk utanför vedertagna spelplatser.
  • att uppnå (och helst överträffa) det uppställda publikmålet om 10.000 besökande.

Nattvakten – Stockholms hamn & floden Thames, London.

2011-03-02

En av Strömma Kanals sightseeingbåtar lägger till vid Strömkajen nedanför Grand hotell. Klockan är 20.30 den 30 augusti år 2000. Vi/publiken går ombord och båten lägger ut. ”Nattvakten” har börjat.

Då vi sätter på oss hörlurarna hör vi Krister Henrikssons stämma tala förtroligt till oss, och vi sugs in i röstens berättelse. Texten är skriven av Björner Torsson, arkitekturforskare och poet, och musiken som ackompanjerar det hela är modern, tung, sugande rytmisk.

En engelsk version, inläst av den brittiska skådespelerskan Linda Marlowe, finns för de turistande bland oss. Två aktörer (Anja Birnbaum och Petter Reich), tar hand om oss, hjälper oss tillrätta, ser till att vi förblir varma och trygga… Vi vaggas över Stockholms mörka vatten som samtidigt blir en färd inom oss själva.Vi ser syner ? en inre sightseeing.

”Nattvakten” – konceptet

I fem städer runt om i landet, med början i Stockholm, genomför Reich+Szyber i samarbete med Riksteatern uruppföranden av ett antal nattvandringar, med natten som tema, på en för orten en laddad och särpräglad plats. Vi tas med på en text- och musiksatt visuell guidning genom våra mörkaste vrår och skrymslen, platser i vår omedelbara närhet som visar sig besitta märkliga krafter, vi förs in i dess historia och förlorar oss i denna nya belysning.

I Uddevalla befolkas stadens kommunkontor ”Blåkulla” av underliga händelser om natten. En guidad tur med röster ur stadens arkiv som närmast liknar en korsning mellan von Triers Riket och Kafkas Processen.

I Sundsvall utgör en kemisk fabrik för blekmedel platsen för guideturen, liksom Världsarvsstaden Karlskronas märkliga varvsområde och Visby Hamns numer tomma melass-silo bildar bakrund till dessa text-, musik- och ljussatta rysare för nattvandrare.

Urpremärer

  • Stockholm 30 aug – 11 sept
  • Uddevalla November – 00
  • Sundsvall April – 01
  • Karlskrona Juni – 01
  • Visby Aug -01

Teamet bakom ”Nattvakten”

Carina Reich, Bogdan Szyber och Peder Bjurman; regi/koreografi/originalidé

Björner Torsson; text

David Österberg; musikkomposition

Malign Kihlberg; mask

Linus Fellbom; ljussättning

”Nattvakten” är en samproduktion mellan Kulturmaskinen (C.Reich & B.Szyber), Riksteatern, samt lokala arrangörer.

Målen med projektet

  • att testa en ny samarbetsform för teater/dansproduktion, där det centrala och det lokala samverkar med ett lika stort ansvar och enegagemang, både i idé och genomförande.
  • att konstnärligt utveckla sättet/formen att uppföra scenkonstnärliga verk utanför vedertagna spelplatser.
  • att uppnå (och helst överträffa) det uppställda publikmålet om 10.000 besökande.

The Hidden Sergels torg

2011-03-01

25 långhåriga kvinnor iförda fotsida vita klänningar i bävernylon med 3,5 meter långa ärmar, står framför varsitt vattenfyllt oljefat. Bakom var och en av dem befinner sig en glödhet stekhäll.

In Praise of Solitude

2011-02-15

Plats

I Kungsträdgården, med sin klassiskt strama stadsmiljö, hade stycket omformats för att spela med den omgivande arkitekturen; bl.a. var den agerande kvinnans släp, skapat av scenografen Malin Kihlberg, över 60 meter långt.

Musik

Musiken till ”In Praise of Solitude”, skapad av David Österberg som bl.a. arbetat med Lucky People Center, Nåid, Regina Lund och Stakka Bo, är en stämingsfylld, tung och suggestiv följeslagare till Anja Birnbaums vandring genom verket.

Stycket är 20 minuter långt.

Millenniumprojektet

2011-02-14

Det blev inledningen på Millenniumprojektet: landsomfattande stadsritualer från Helsingborg till Haparanda. 11 orter genomför under 1999 varje dag kl 12 sin egen stadsritual. En unik ritual för varje ort, som formas av platsen geografi, historia och karaktär. Den utförs av ortens invånare, som ger den ett personligt uttryck. Den kan vara koreografisk, musikalisk, bildkonstnärlig, scenisk. Unik och lokal, men ändå en del i en nationell helhet.

  • Ritualer som skapar gemensamma upplevelser och minnen för stadens invånare.
  • Ritualer som laddar varje plats med en särpräglad närvaro.
  • Ritualer som förenar människor och knyter de olika orterna närmare varandra.
  • Ritualer som inspirerar och ger oss tid att reflektera.
  • Ritualer som sammanfattar och leder vidare – ett Millenniumprojekt.

Stadsritualen

2011-02-13

Kvinnan som utför ritualen hänger upp en liten mässingsklocka för varje dag av de 1096 som utgör våra tre år. Hon är iklädd en skimrande långklänning (belagd med avklippta CD-skivor), och utför ett antal enkla men mycket exakta rörelser. Det hela tar cirka 15 min. Tidpunkten det klassiska kl. 12.00, då Klara kyrkas klockor ljuder, och Vaktparaden ekar svagt från Hamngatan/Kungsträdgården.

Kvinnan och Sergels torg fotograferas automatiskt varje dag av två kameror uppsatta på LRF-husets fasad. Dessa foton, tillsammans med de dagboksanteckningar hon skriver efter varje tillfälle, sätts månadsvis upp i Kulturhusets spiraltrappa; med början uppifrån 5:e våningen. Det är meningen att utställningen skall ha nått bottenvåningen i slutet av 1998.

Plats

Kulturhusets fasad/Sergels torg, Stockholm, Varje dag kl 12:00, 1 januari 1996 – 31 december 1998.

Recept

1 kvinnlig dansare, 1096 mässingsklockor, 611 klippta cd skivor, Kulturhuset i Stockholm, Cirka 12 minuter.

Visions of Earthly Paradise

2011-02-12

Tillsammans med 13 ungdomar i åldrarna 14-22, skapade vi en 1 timmas föreställning/installation i S:t Peters Church, stadsdelen Lambeth i London.

Lambeth är en ganska fattig och nergången del av London med en 40% svart och en 30% asiatisk andel av befolkningen. Ungdomsgruppen träffades regelbundet och utvecklades tillsammans med oss i olika sceniska färdigheter – rörelse, röst, fokus etcetera. Den svenske ljussättaren Jens Sethzman samt en musiker från Brittiska Guyana, Keith Waithe, ingick också i teamet. Den ovannämnda spelperioden föregicks av två workshop perioder om 10 dagar vardera samt en produktionsperiod – sammanlagt 37 dagar.

Projektet syftade till att delge ungdomarna en arbetsprocess de aldrig tidigare mött i vilken de fick möta och konfrontera frågeställningar runt fokus, ansvar inför sig själv och inför gruppen. De genomförde budgeterade planer i en tidspressad produktionssituation. Målet var naturligtvis att de fick medverka vid skapande av en högkvalitativ konstnärlig produkt.

”Visions of Earthly Paradise” blev en stor publik framgång – det var utsålt i kyrkan under hela spelperioden – sammanlagt 1200 personer fick ta del av föreställningen. Vinnare av tidskriften Time Out:s pris för ”Best site-specific theatre project in London 1996”.

Plats

The Church of St Peter’s, Vauxhall, London International Festival of Theatre, premiär 17 juni 1996.

Recept

13 tonåringar, 760 liter gelé, 60 kg salt, 22 kg godis, 73 teddybjörnar, 4 skåp, 1 kyrka, 60 minuter x 7 kvällar.

Birger Jarls Fontän

2011-02-09

Plats

Stockholm Water Festival, Birger Jarls torg, Riddarholmen, Stockholm, 15 augusti 1993.

Recept

24 dansare, 9 trumslagare, 18 länspumpar, Gardena bevattningssystem, 400 meter 1/2 tums slang, 44 minuter.

Never Mind The Fairytales

2011-02-08

Plats

Wanås slottspark, Skåne, maj 1993, Palac Ujazdowski (Moderna Museet), Warsawa, Polen, september 1993.

Recept

2 performancekonstnärer, en engelsk park, 1 oändlig bandslinga med en amerikansk veckoslutskurs i självutveckling, 1 1/2 timme.

Svetshall II

2011-02-05

Plats

I ett nedlagt skeppsvarv, Finnboda varv, Stockholm, en vecka i november 1991.

Recept

15 mimare/skådespelare, 1 cellist, 2 x 25 tons traverskranar, 6 kubikmeter polyestervadd, 1 kilometer stålvajer, 650 meter seglarskot, 60 minuter x 9 kvällar.

”Yrsel / Vertigo”, platsspecifik rörelse-installation, Stockholm 1986

2011-02-02

I en entré till ett jättelikt skyddsrum under Björns Trädgård, i Katarinaberget, fem nätter i oktober 1986.

Koncept & koreografi: Bogdan Szyber + Carina Reich
Rörelse av: Carina Reich, Lotta Garthon, Gunnar Kaj, Bogdan Szyber
Musik: Torbjörn Svedberg, Tommy Adolfsson, Fredrik Björlin
Ljusdesign: Ellen Ruge

Poesi För Kreaturen – en landsbygdsturné

2011-02-02

En turné på landsbygden, Gotland, september 1990. Ett upproriskt svar på Kulturrådets krav på ”att leverera konst till opriviligierade publikkategorier”.

2 performanceartister, kor, gäss, ankor, får och katter; deklamation av romantisk poesi från 1800-talet, varierande längd beroende på publikkategori.

Beautiful Sadness

2011-02-01

Plats

Uggleviksreservoaren, Lilljansskogen, Stockholm, September 1989.

Recept

1 vattentorn inspirerat av Parthenon, 66 betongpelare, 27 dansare hängande 6 meter upp, 540 meter Weblock spännbandssystem, 1 klassisk pianist, 3 timmar x 3 nätter.