Vi  påbörjade arbetet 2009 med att kontakta ett antal konstnärspar/konstellationer och frågade om de ville träffa oss och diskutera sitt skapande.

Till slut kokade det hela ner till fem sådana radarpar inklusive oss.

De andra fyra är Bigert & Bergström, performance konstnärerna Tove Sahlin & Dag Andersson från Shake it Collaborations, det interaktiva performancegruppen Poste Restante (som startade som en duo men idag fungerar som en trio), och de multidisciplinära arkitekterna Gabriella Gustafson and Mattias Ståhlbom från TAF arkitektkontor.

Vissa av dom är ihop även som parförhållanden i en mening utöver sitt konstnärliga samarbete, andra inte. Vi vet inte riktigt hur detta faktum påverkar skapandet, och om det ens gör det. Kanske är detta något för en ytterligare undersökning..?

Vi har följt deras konstnärskap (i TAFarkitekternas fall formgivning) under en flerårig period, samt tagit del av vad de hela tiden formulerat i skrift och dokumentationsform. Några men inte alla har ett ”program” för sitt värv. Det som mer och mer blivit tydligt är att både dom olika konstnärerna (och självklart även vi själva) hade skapat ett narrativ runt sin historia, ett mycket subjektivt och alls inte vare sig kronologiskt- och/eller faktakorrekt sådant.

Självklart skapar alla människor, par eller föralldel institutioner sådana narrativ runt sig själva, men detta faktum blev särskilt tydligt för oss även för vår egen del vid dessa möten med de andra konstnärliga paren.

Så småningom, efter att ha läst en hel del om dylika duos (och det vimlar ju av berömda sådana i konsthistorien – Gilbert & George, Ed och Kienholz, Marina Abramovic och Ulay, Christo och Jeanne-Claude, Claes Oldenburg and Coosje van Bruggen bara för att nämna några), bad vi dom alla besvara ett antal frågor, som blev tydliga för oss i.o.m. vår research, möten och resor.

Resultatet av personliga intervjuer blev att vi sökte formulera och formatera frågor som kunde ge en mer jämförande bild av det dubbla konstnärskapet.

Två av konstnärsskapen – Bigert & Bergström samt Poste Restante – har valts ut och presenteras både som en trycksak samt på varierande sätt på nätet. De frågor vi till sist fann som relevanta, är tillgängliga för att besvaras på vår hemsida för alla och envar. De är ställda och besvarade på engelska för att i möjligaste mån ge ett tillfälle för andra att både ta del av resultaten samt själva besvara frågorna.

Vi kom fram till att vi ville undersöka fältet närmare och se om vi kunde finna några tendenser eller tidstecken i förhållande till att vara en duo.

Vi ville också sätta de konstnärskap vi kom i kontakt med i ett vidare sammanhang, både till vad som händer inom de konstnärliga utbildningarna och synen på chefskap och arbetsledning inom våra kulturinstitutioner.

Den starkaste erfarenheten av projektet är att det delade konstnärskapet inte bara är en enskild angelägenhet för de konstnärer som valt att arbeta tillsammans, utan också den utmaning det delade konstnärskapet ger på vår bild av konstnären som ensamt geni. Det skulle kunna sägas att genom de erfarenheter som dessa duos berättat är det delade idésamarbetet ett angrepp på vår romantiska konstnärsschablon.

Publikationen i PDF:format för nedladdning:

I May Be Schizophrenic But At Least I Have Each Other

—

…….The double has another significance. It is a characterization of the artistic field generated by the incorporation of others and Others within cross-artist fusions. This is a particularly loaded topic, highlighting the often-elided difference between two models of artistic collaboration. The first model is practical, pragmatic, and subliminally suspicious. It is the popularly held view of collaboration as reconciliation, implying both profit and loss. This bookkeeping sense sees artistic collaboration as a balance. An accounting deficit in one part of the relationship is compensated by a surplus somewhere else—a partnership or a cooperative to which individuals bring something that can also be taken away. The second model, on the other hand, involves the double, but requires an artistic collaboration in which the parts of the relationship merge to form something else, in which the whole is more than the sum of the parts. The parts are not removable or replaceable because they do not combine as much as change. The collaboration itself exists as a distinct and distinctive entity. Such collaboration, is an active act of individual disappearance, born not out of a desire to break through the limitations of the self but from a desire to neutralize the self in order to clear out a useful, new working space.

It is possible to perceive a problem implicit at the core of my insistence that the recognition of difference is not of foremost importance in understanding identity, and this potential identity-based objection to the double needs to be spelled out. First, this is not a dog-whistle call for naïve aestheticism, nor equally is artistic collaboration a good in itself. However, the identity constituted by the second type of collaboration resembles a double (and its members doppelgangers), and the elusive quality of the double problematizes the social-activist potential attributed to collaboration by many contemporary critics. For there are costs in moving beyond the idea of an artist: when unconventional art produced by shifting alliances of “artists” locates itself inside stable discursive frameworks such as art museums, the tension created by the covert preservation of aesthetic validation, combined with the aspiration to escape precisely this validation, is not tenable beyond a short period of time. Doubles are usually unstable and unmanageable entities, not easily domesticated………

”Artist collaborations from conceptualism to postmodernism”

Charles Green, UNSW Press, 2001