Tiggarlördag & Persondesign – sociala & massmedia/Drottninggatan, Sergels torg, Stockholm

Den 1 juli startade vi ett fiktivt företag kallat Persondesign. Företaget framställdes som autentiskt. Men det är en del i ett konstprojekt av Reich-Szyber. En viktig utgångspunkt för projektet var våra egna möten med tiggare och förenklingarna i debatten. Vi ville lyfta frågan. Och människorna.

Affärsidén bakom Persondesign var att ta bort skamstämpeln från tiggeriet och göra det till ett jobb som andra. Samtidigt skulle företaget gå med vinst. Via annonser i bland annat Metro och Situation Stockholm söktes personer som var beredda att tigga till något de ansåg sig behöva (eller ville ge till andra). Lönen var 100 kronor i timmen och man fick behålla hälften av vad man fick in. Den andra hälften skulle gå till Persondesign.

Med dessa förutsättningar arrangerade vi Tiggarlördag den 25 augusti på Drottninggatans nedre del mellan klockan 11 och 15. Här följer en redovisning av de viktigaste resultaten.

Resultat Tiggarlördag

35 personer i åldern 17 till 73 år deltog varav 19 var kvinnor och 17 män. Medelåldern var 38 år. Var och en hade ett plakat där det stod vad just de tiggde till samt en armdekal och en tiggarmugg med Persondesigns logotype. Platsen för Tiggarlördag är ett shoppningstråk i Stockholm. Där beräknas 90–140 tusen människor passera en vanlig lördag i augusti. Vi saknar statistik över hur många som var i rörelse just denna lördag, hur många som gav eller gick förbi. Tiggarvärdar iklädda väl synliga västar förklarade projektet i ord.

Alla medverkande hade också informationsblad att dela ut. Reaktionerna var många. Och olika.

Vad man tigger till och vem som får speglar samhällets normer

– Nio av dem som deltog ville ge till andra eller förändra världen (hjälp till fattiga och sjuka barn, hemlösa, Rädda världen, Syrien, Östersjön etc.).

– Åtta tiggde till en produkt eller tjänst för egen del (nya glasögon, Pradaskor, ett nytt fönster, med mera).

– Sju tiggde om pengar till bostad. – Sex ville ha pengar till resa eller studier. – Två önskade pengar till politiska budskap (störta statsmakten, kritisera konsumtionen). – Tre tiggde för sin överlevnad.

När vi går igenom de uppgifter vi fått in så är intrycket att det mest effektiva är att tigga till något som framstår som konkret för givaren (ett tandläkarbesök, en vinterjacka, ett par skor, en present till mormor). Att uppfattas som en trovärdig medelålders skötsam man är bra. Att uppfattas som en ung, glad kvinna med framtiden för sig är också bra. De två grupper som det gick klart sämst för var de vars tiggarbudskap rörde hemlöshet eller fattigdom.

Det lönar sig inte att vara fattig när man tigger

Den person som förbipasserande gav mest till var en 60-årig man som på tre timmar fick ihop 421 kronor till att laga sina tänder. På andra plats kom en 18-årig kvinna som under fyra timmar tiggde in 298 kronor (present till mormor). En resa till Spanien (kvinna, 18 år, 4 timmar, 250 kronor) tillhörde också toppresultaten. Mest effektiv var en medelålders man om tiggde till en ny vinterjacka (55 år, 2 timmar, 245 kr).

Bland de tio tiggare som fick in minst, men i flera fall lade in mest tid, var medelåldern högre, fler var kvinnor, flera hade ”utländskt utseende”, kunde uppfattas som ”socialt utslagna”, eller ”såg fattiga ut”. Här finner vi bland annat det rumänska par som lämnat sina två döttrar hemma och åkt till Sverige i tron att man skulle få arbete. Jobbtipset visade sig vara falskt. Nu hade man varken pengar till hemresa eller mat utan levde som hemlösa med tiggeri som en inkomstkälla. På deras plakat stod det (sanningsenligt) ”I need money to survive”. Tillsammans fick de under 8 timmar in 54 kronor.

Tiggarlördag blev en brakförlust

Tillsammans tiggde Persondesigns 35 anställda ihop 3254 kronor. Arbetstiden pågick mellan en och fyra timmar. Sammanlagt lades 90 tiggartimmar in. Det ger ett genomsnitt på något mer än 32 kronor per timme och tiggare. Utöver en lön på 400 kronor fick flera ytterligare en hundralapp för att de hade genomgått en förberedande tiggarutbildning. Hälften (1577 kronor) av vad tiggarna fick in gick till det arrangerande företaget. Totalt kostade arrangemanget Persondesign 96000 kronor (löner, marknadsföring etc.).

Hur känns det att hjälpa eller att undvika den andres nöd?

Tiggarlördag blev en omtumlande erfarenhet för alla oss som deltog. Många nya mänskliga möten och perspektiv kom fram under några timmar. Tusentals förbipasserande förhöll sig till det som skedde och bär med sig denna erfarenhet.

Vi kommer att arbeta vidare med Tiggarlördag i andra former.

Tiggarlördag är en del i ett treårigt konstprojekt om förtroende, skam, skuld och hämnd. Det tar sin utgångspunkt i Shakespeares Titus Andronicus.

Varför Tiggarlördag och Persondesign?

Vilka är dom som sitter i stadsbilden och tigger, med tiggeriets klassiska gester, den framsträckta handen, den hukande ställningen, den bedjande blicken? Vad tigger dom till? Var kommer dom ifrån? Är dom organiserade? Är det ett jobb att tigga?

Det har i Sverigelandet talats om nyfattigdomen. Välfärdens nedmontage. Var går vår gräns för din fattigdom? Vad skulle få dig att huka och sträcka fram handen. Vilka gester krävs i vårt samhälle för att få, till det du behöver. Skulle du tigga till något som en känsla av saknad ger dig, under organiserade former?

Välkommen att prova på att vara en av dom.

Idén om ett litet företag som drivs av unga företagare från entreprenörernas epicentrum Småland, och tillhandahåller gatutiggeri som en affärsidé, vilar framförallt på två grunder.

Det ena är den ideologiskt drivna modell för konstutövande, i det närmaste ett mantra, som vi fått höra det senaste tio åren. Det som ständigt upprepats är idén om Konstnären Som Företagare/Entreprenör. Denna inställning och mentala paradigmskifte beträffande utövande och finansiering av alla kulturformer såsom varor och tjänster på en marknad, går självklart igenom inställningen till vårt samhälle och socialitet i stort och smått.

Allt kan och ska kunna förtinggligas, kvantifieras, marknadsföras, finansieras, och till slut säljas som en skiftnyckel och/eller en snickartjänst till sommarstugan. I en genomekonomiserad världsbild blir en företagsidé inom tjänstesektorn som erbjuder gatutiggeri ingen anmärkningsvärd företeelse. Tankeexperimentet av att applicera en marknadsorienterad affärsdrivande modell på fenomen som nöd och en bön om allmosor, att så att säga tillåta entreprenörsmallen spilla över allt vidare ytor för våra relationer till varandra, synliggör möjligen något av vår samtid för oss alla.

Den andra grunden för Persondesign som en ”front” för konstprojektet är det enkla faktum att aldrig så vällovliga eller samhällskritiska verk inom säg en teatersalong eller ett vitt gallerirum gör någon som helst intryck på en bredare allmänhet. Dom är så att säga inom ett ”safe space” där kulturutövare håller till, och där deras publik har sökt upp dom och (nästan) alltid ingår i ett gemensamt åsiktskonsesus. Sekunden de uppträder i vårt allas offentliga rum får dom en helt annan sprängkraft, i.o.m. ett möte med en allmänhet som per definition inte alla är konst- och kulturkonsumenter.

Vem som då uppträder som Avsändaren blir självklart otroligt viktigt för hur företeelsen upplevs. Gatutiggeri som business startat av ett par medelålders konstnärer alternativt en ung företagare från Småland, tolkas fundamentalt olika både av media och en bredare allmänhet.

 Tiggare och Skulden

Projektet grundar sig på att vi kände oss konfronterade av de romska tiggare som i timal sitter runtom Stockholm trottoarer. Vi försökte identifiera de beteenden samt den känsla som infann sig för och inom oss i.o.m. ett möte med en sådan kvinna eller man.

Nästan utan undantag försökte vi på olika vis sudda ut deras existens, och aktivt se bort ifrån dom (detta gällde i allra högsta grad vid möten inne i tunnelbanevagnar), för att direkt efter att ha gått förbi och inte gett dom något under en kort stund känna en vag känsla av obehag.

Denna känsla har vi sedermera identifierat som Skuld.

Att på ett aktivt och tydligt sätt, som en med-människa, förhålla sig till ett autentiskt eller föralldel fejkat armod, kräver en hel del reflektion och eftertanke.

Inom socialpsykologin hittar vi följande tankemodell, som väl stämmer in på vad vi tycks känna inför de romska tiggarna:

”När vi ser en annan persons lidande, kan det också orsaka oss smärta.  Denna mekanism utgör vårt kraftfulla system av empati, och föranleder till tankar av att vi skulle göra något för att lindra den andres lidande. Om vi av någon anledning inte kan hjälpa henne/honom, eller rentav misslyckas i våra ansträngningar, upplever vi känslor av skuld.”

Är jag ok och ”behöver” inte ge eftersom jag ändå autogirerar till Rädda Barnen, Läkare utan gränser och WWF varje månad? Varför upplever jag i så fall denna korta stund av en oidentifierbar skuld? Inför vem? Kvinnan som suttit mot en husvägg med knäna vikta under sig i flera timmar nu? Mig själv..?

Dessa frågor väckte behovet av ett annat förhållningssätt till tiggarna, men varje försök till detta var redan från första stund fördefinerat och socioekonomiskt fullständigt skevt – vi, svenska medelklasskonstnärer finansierade med skattemedel för att göra ”nyskapande och viktig scenkonst, helst för dom som inte direkt har tillgång/medel till den”, i ett möte med en människa på Europas absoluta botten, nevermind språkförbistring, klasskillnad eller makt.

Vi kände inte bara skuld efter att inte ha gett. Vi skämdes också, oklart faktiskt inför vem. Förmodligen inför oss själva, då skam ju förutsätter en publik inför vilken jag rodnar och viker undan med blicken…

Tiggarna på Drottningatan den 25/8 2012 uttrycker alla en vädjan om pengar, men deras beskrivningar om vad pengarna ska användas till skiljer sig. Vems livsöde berörs jag av? Vilka normer/värderingar styrs jag av när jag bidrar till en medmänniska? Vilket syfte är ”bättre” än ett annat?

 

Recommend

Kommentera